Vilken vecka vi har haft, han har verkligen gått från klarhet till klarhet! Jobbat på i mycket galopper då vi nu har börjat träna galoppombyten. Så det har varit mycket fokus på både fattningar och förvända galopper, och självklart själva byterna också. Självklart är det lite ovantr då det är något nytt men han kämpar på och försöker verkligen och vi har fått till några fina byten. Idag tog vi däremot en skogstur i det fina vädret. Och idag nådde vi även det mål som jag satt upp från den dagen vi hämtade honom; att jag, ensam ska kunna lasta honom. Lastade in honom, han stod snällt kvar medan jag gick ut och stängde bommen. Än en gång, framsteg!

Jag har alltid vetat att man kan göra Leo till det man vill att han ska vara. Och han har kapacitet för att kunna gå långt i både hoppning och dressyren, och det är otroligt roligt att jobba honom i detta. Men något som är ännu roligare är att göra saker med honom som tidigare inte gått. Förra sommaren hade jag ett mål, det var att få en lättlastad häst. Tid. Inget svett, inget blod och inga tårar (ifall man bortser från glädjetårar). Det som behövdes var tid. Och ett lugn och en tro på att vi skulle fixa det. Och det gjorde vi, bättre än va jag nånsin hade kunnat tro faktiskt. Vatten har då varit en annan av hans svaga sidor, två meer ifrån har varit ett minimum. Det har vi jobbat på några gånger nu i sommar och det om något har gått otroligt över förväntningarna. Nästan som en liten sjöhäst är han. Så då kände jag att det var tid att ta tag i barbackaridningen, något som han har tyckt varit väldigt obehagligt, skritten har gått relativt bra då man sitter still och balanserat. Men sedan har han börjat spänna sig och gärna försöjt komma ifrån trycket. Tjocka och många schabrak har varit vägen till den framgång vi nådde idag, galopp ute i skogen i ett tunt schabrak. Hade säkerligen gått minst lika bra utan schabrak men tjärmyggmedlet är inte det mysigaste att ha på kläderna.. Det är framstegen som är så otroligt roliga att få ta del av!

Man kan inte tro att för en vecka sen gick inte den här hästen närmare än cirka tre meter ifrån vattnet. Från vattenskräck till sjöhäst. Jag verkligen älskar hans framgångar och vilja att lära sig!

Igår så blev det ett lugnt pass på hemmaplan och imorse så lastade jag och körde iväg till ridhuset. Mest för att få in vanan för han att åka iväg lite då och då. Fokuset låg kanske inte på ridningen utan lastningen och beteendet. och har verkligen ingenting att klaga på, älskade lilla hästapållen skötte sig exemplariskt och det gör mig verkligen så glad. Så många gånger jag har tvivlat på att vi skulle ta oss dit vi är idag, kanske det inte beror på kunskapen, utan tilliten. Nyckeln till det mesta. Men ridningen gick då för den delen också bra. Tog till vara på speglarna och körde lite öppnor och slutor. Sedan la jag rätt mycket fokus på galopperna, det skulle va rätt galopper, fina fattningar och en lugn arbetsgalopp. Gick super!

Blev ett dressyrpass i söndags och igår så körde vi bara lite NH. Idag däremot så lastade vi och rog iväg till ridhuset för lite hoppning. Satt upp studs, ett hinder med travbom samt ett hinder som man kom in snett på, med baktanken att öva inför omhoppning då sådana situationer lätt kan uppstå. Hoppningen var klockren, verkligen fina språng och bra takt och tempo. Helnöjd! Lastningen hem gick lite sämre, längesen det tog sådan tid. Jag anatr att det berodde på allt runtomkring, alla lukter och ljud eller så hade han helt plötsligt glömt bort hur man gjorde. Menmen, sånt som kan hända när det är levande djur det handlar om.

Tittade igenom lite bilder idag, och jag har aldrig tyckt att jag och Leo tagit oss framåt rent ridmässigt, förtroendet har jag vetat att det har utvecklats men ridningen.. nej. Fast detta fick mig faktiskt att förstå att allt slit har gett mer resultat än så, viljan att det faktiskt skulle funka för oss. Första bilden är tagen för knappt 1,5 år sedan och den andra är tagen idag. de märks lite skillnad i alla fall, och detta har vi iprincip åstadkommit ensamma.

Hade tänkt försöka beskriva känslan efter gårdagens kurs, men jag tror att man hade behövt uppleva det själv för att förstå. Red iaf ett dressyrpass för Helen Torstensson från ÖoR. Red mycket för henne när jag hade Ofeigur, men har aldrig ridit Leo för henne tidigare. Har alltid tyckt om att rida för henne, hon är lugn och inget ryck och slit. Hon är även väldigt duktig på det hon gör. Leo skötte sig exemplariskt och jag fick verkligen fler aha-upplevelser. Han jobbade på fint och gjorde verkligen allt för att göra det jag bad honom om. Helen tyckte han verkade vara en snäll och trevlig häst med bra potential. Och med denna kurs i bagaget är vi nu ännu ett steg på väg framåt, med ännu några tips som vi kan jobba vidare med. Hoppas på att hon kommer upp snart igen och att det kankse kan lyckas bli ett hoppass då också.

Den här dagen behövde jag och Leo. Blev återigen en kurs för Marita och ord kan inte beskriva hur stolt jag är över denna häst. Förr gången tränade vi på bogarna, och nu satt dom där dom skulle utan att vi behövde tänka på det, vilket tyder på att vår träning har gett resultat på dessa få veckor. Idag var det formen vi skulle finslipa, med mjuka och fina händer. Och oj vad han jobbade på, vi fick verkligen till känslan idag. Sen sa hon att det märktes att vi tränat i galoppen också, plus i kanten till oss. Nej, dagens kurs går egentligen inte att beskriva, den måste ha upplevts för att förstås.

Ja, det är helt otroligt, men idag är det ett helt år sedan vi rullade in på stallplanen med Leo i transporten. Just då var väl känslorna lite blandade då jag hade lämnat bort min vita lilla ögonsten. Men Leo var det jag sökte efter, något större, något med kapacitet till at gå långt och något yngre. Jag är väl egentligen kanske ingen islandshästryttare, då jag tycker att känslan att sitta upp på något som är högre än en själv är en otrolig känsla.
   När jag provred Leo så visste jag att det var han jag ville ha, han var lätt att rida, drog låg inte på på tyglarna utan var lätt i munnen. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt var en dans på rosor, de första veckorna började jag faktiskt tvivla litegrann, han dansade hela tiden runt i stallgången, vägrade stå stilla, stressade upp och lyssnade inte alls. I ridningen så funkade det ändå bra, förutom att ibland så drog han iväg i galoppen. Han var inte alls den Leo jag träffat först. Men jag kände att de skulle ge med sig, att han behövde lite tid. Då skulle han bli som han var. Han var bara tvungen att acklimatisera sig. Det tog några veckor, men sen släppte allt och han var nu tillfreds med tillvaron och såg ut att trivas riktigt bra.
   Han var lugn att hantera, han var lugn att rida och lyssnade bra på det jag bad om. Ridningen fungerade bra, men jag kände att han hade svårt att länga sig, vilket gjorde det svårt att få honom att bygga muskler. Han ville aldrig släppa bakbenen och sträcka ut. Vi fick tips om att byta sadel då sadeln han hade klämde. Vi tog dit en sadelprovare och det visade sig att han hade spänningar i ryggen. Så sadelbyte var ett måste. Vi bytte sadel, utan något speciellt resultat. Så när det var dags för sommarbete så la jag ridningen åt sidan i drygt två veckor, och körde enbart markarbete. Vilket fungerade bra.  Så jag började lägga in några ridpass också. Vi det här laget hade han musklat på sig på framdelen, men bakdelen såg fortfarande likadan ut. Vi var därför tvungna byta sadel än en gång. Men han fortsatte bygg framdelen, så efter ett tag var det bara att byta,- igen. Det blev en wintec sadel, med utbytbara järn, vilken jag rider med idag. Men bakdelen ville inte släppa fortfarande, jag blev lite smått orolig att något var fel. Men i slutet av sommarbetet bestämde jag mig att börja om helt från början, skritta. Släppa allt annat, bara skritta. För i skritten längde han sig och kunde inte springa ifrån arbetet. Efter ca. 1,5 månad med bara skritt så tänkte jag prova traven. Och vilket steg! Skritten hade gett ett enormt reslutat, bakdelen började jobba och han började muskla på sig även där. Så då kunde vi äntligen börja träna på riktigt. Och vi började utvecklas tillsammans på riktigt. Finns ingen häst som lärt mig så mycket som han har gjort. Han må vara ung och rätt oerfaren, så han har kanske inte lärt mig att hoppa de högsta hindren, eller göra de finaste skänkelvikningarna. Han har lärt mig så mycket mer, han har lärt mig att framgångarna är framgångar på riktigt, om man nått dem tillsammans.
   Leo har utvecklats väldigt mycket i både kropp, huvud och ridning. Och resan till den utvecklingen har varit underbar med honom även om det vissa dagar känts jobbigt och krävt både svett och tårar så står jag här med honom idag, och kan säga att jag är stolt över honom och hans arbete som han gjort för mig, med mig. Han är ingen busig unghäst, han har vuxit till sig, mognat på sig och blivit en ståtlig häst med en arbetsvilja utom denna värld, en på miljonen, verkligen.
  Visst är jag stolt över hans arbete inom ridningen och hanteringen. Men det som är den största framgången under vår resa, iaf för mig, det är lastningen. Det tog ett bra tag innan jag vågade t tag i det på riktigt, jag var tvungen veta att han litade på mig innan. Lastningen anser jag inte längre vara något problem. Han är aldrig stressad när det kommer till lastningen. Inte en enda stegring har det blivit under våra lastträningar, allt har vi tagit lugnt och metodiskt, nu är transporten mer något som lockar hans nyfikenhet. Sedan så var vår första tävling tillsammans något som kommer leva kvar länge, känslan var otroligt härlig. Att nolla vår första runda och enbart ett nedslag på andra satt som pricken över i:et på självförtroendet.
I andras ögon är Leo bara en vanlig häst, en bland tusentals. Men för mig kommer han alltid att vara speciell.

Första bilden på jag och Leo:

For ut en sväng i skogen, massa terräng, skippade stigarna så att han fick trampa på ordentligt med bakbenen. Nu när han ha blivit fin i hullet så har han ju fått nåt att bygga muskler av. Han kommer va biff innan sommarn är slut ;) Haha nemen han börjar bli så mkt finare! Fast han e ju alltid fin :)

På tal om muskler o träning o sånt så vet jag att det finns folk som pratat bakom min rygg om att jag inte skulle klara av Leo, att han skulle va för svår för mig och att jag inte kunde hantera han osv. Och visst, den första veckan som han stod i stensele så var han ingen dans på rosor, han hade nerverna på utsidan. Men han lugnade sig fort. I nuläget tycker jag han är sjukt lätt att hantera. Och i ridningen? Jodå, som ett ljus! 
Så sluta klaga på andra om bara för att ni inte kan göra bättre själv!

Jag svävar på moln just nu!
Tredje dagen i veckan som jag lasttränade, och efter tio minuter hade han gått in 2 gånger. Jag gav mig då. Var så otroligt lycklig! Det var jag och han, ingen annan inblandad och han litade, stressade inte upp och gick in utan panik lr oro. Allt gick så lugnt, och helt plötsligt stod han där. Jag vet, att jag inte ska ta ut något, det kanske inte går lika bra nästa gång. Men det fick mig ändå att känna att jag kan, att han litar på mig och att jag, Lovisa Olofsson kan lyckas med saker som jag bara trodde att riktiga experter kunde. Ingenting är omöjligt!
Han lär mig något varje dag, vi lär oss.

Oj så fin han va idag!

Blev lite upphöjda bommar samt ganska mkt galopparbete, och tänka sig han jobbade ner i formen, i galoppen, på helt långa tyglar! Jag släppte dom helt, och han gick kvar där nere! Den känslan, den är ett hallelujah moment! Lycka! Och slutorna, sitter som en smäck nu, även i trav. Vad har hänt med hästen, han ha ju blivit värsta Briar bara sådär. Så mjuk och fin. Jag lever i en dröm som är sann!