Jag har alltid vetat att man kan göra Leo till det man vill att han ska vara. Och han har kapacitet för att kunna gå långt i både hoppning och dressyren, och det är otroligt roligt att jobba honom i detta. Men något som är ännu roligare är att göra saker med honom som tidigare inte gått. Förra sommaren hade jag ett mål, det var att få en lättlastad häst. Tid. Inget svett, inget blod och inga tårar (ifall man bortser från glädjetårar). Det som behövdes var tid. Och ett lugn och en tro på att vi skulle fixa det. Och det gjorde vi, bättre än va jag nånsin hade kunnat tro faktiskt. Vatten har då varit en annan av hans svaga sidor, två meer ifrån har varit ett minimum. Det har vi jobbat på några gånger nu i sommar och det om något har gått otroligt över förväntningarna. Nästan som en liten sjöhäst är han. Så då kände jag att det var tid att ta tag i barbackaridningen, något som han har tyckt varit väldigt obehagligt, skritten har gått relativt bra då man sitter still och balanserat. Men sedan har han börjat spänna sig och gärna försöjt komma ifrån trycket. Tjocka och många schabrak har varit vägen till den framgång vi nådde idag, galopp ute i skogen i ett tunt schabrak. Hade säkerligen gått minst lika bra utan schabrak men tjärmyggmedlet är inte det mysigaste att ha på kläderna.. Det är framstegen som är så otroligt roliga att få ta del av!