Man känner sig aldrig så fri som när man sitter på hästryggen, allt bara släpper och man är världens lyckligaste människa. Den känslan går inte beskriva för de som inte vart med om det men det är underbart. Och att kunna uppleva det varje dag, just där, just där uppe är man helt problemfri. Så är det iaf för mig, iaf nu, iaf med Leo. Jag vill verkligen inte sätta Ofeigur i skuggan för jag älskade han verkligen, men Leo, det är något extra med den hästen, något som får mig att bryta ihop av lycka varje gång jag är nära han. Världens finaste.
Idag blev det först paddocken med mjukgörande och längning. Sen blev det skogen, hade tänkt mug fortsatt mjukgörande där ute med fokus på vänster, han tyckte dock att det blev lite jobbigt men det löste vi och han fick ge sig.