For ut i skogen idag, provade ny sadel eftersom santa cruzen håller på bli i trängsta laget nu. Jag intalar mig själv att de faktiskt är för att han fått sig nån liten större muskel. Allt gick bra och han är så underbar att rida ut på! Både själv och med andra.
Sen så lasttränade jag också. Och den här gången så for vi och körde en sväng med han också. Första gången sen jag började. Efter fem minuter var hästen inne, transporten stängd och bilen igång. Sen när jag lasta ur han när vi kört så lasta jag in han direkt igen, och han gick in! Jag har inte fattat de själv riktigt än, kan inte va jag som fått det att gå..? Jag ångrar inte en enda liten sekund jag har lagt ner på detta, när jag ser vad resultatet blir. Från att verkligen ha gruvat mig för lastning eftersom att de alltid tagit så lång tid och att de vart så stressande för de hästar ja haft att göra med till att tycka att de är skitkul! Samspelet, tilliten, ja allt!
I sådana lägen känner man att man faktiskt kan lyckas ibland. Jag är inte den bästa ryttaren, inte den bästa NH människan, men jag kan få tillit av min häst. Han kan lita på mig och slappna av även vid situationer som ha varit väldigt stressande för honom. De är mer värt än blågula rosetter för mig!  För har jag vunnit hans tillit så har jag vunnit det finaste man kan få, en vän för livet. ♥