Min hästkarriär startade sent, jag började inte ta lektioner förrän i början av trean. Men jag hade länge fascinerats av dem. Men det blev en helt annan sak när man väl var uppe på dem och jag var länge osäker om det verkligen var min grej, vistt jag avgudade de underbara djuren men allt kändes så osäkert och tveksamt när man skulle kontrollera dem. Bobo hette ponnyn som fick mig att vilja börja rida från första början, men han var alltid upptagen av någon annan. Men så en dag, kom Laban. En häst som jag fastnade för direkt, med honom vågade jag precis vadsomhelst och jag fick alltid ha honom för ingen annan ville det. Han fick mig att bli säkrare, men så såldes han och jag blev oerhört lessen och kände inget hopp längre. Men jag fortsatte ändå och Laban hade gett mig otroligt mycket inom självförtroendet och jag var inte längre tveksam. I sjuan hände det något tragiskt och jag kunde inte längre fortsätta att ha Isabell utan fick börja rida för Anki istället. Men det var bra, annars hade jag aldrig träffat Terry. Terry är en D-ponny som jag fick börja använda varje lektion och som jag även hade ca. 3 ggr i veckan. Och ibland fler gånger, han blev som min egen häst. Och jag älskade han över allt annat! Vissa kallade han galen, andra ouppfostrad, och jag kan erkänna att han var lite busig och sprang gärna fort. Men i mina ögon var han perfekt! Och efter att ha ridit Terry så var all rädsla borta eftersom att han var rätt busig och jag klarade han, så då kändes allt annat lugnt :) Terry red jag i drygt 3 år, lr tills i höstas, då flyttade han ut på lösdrift och jag började rida Hella. Hella var Terrys motsats, oh allt kändes bra. Jag hoppade högre än vad jag nånsin gjort med Terry, men efter några månader kunde jag inte längre dölja för mig själv hur mkt jag saknade Terry. Det är han som fått mig att bli den jag är. Och jag saknar han, varje dag.
Under tiden som jag red Terry så fick jag en foderhäst under en vinter, en gammal islandshäst med hjärtat på rätt plats! Han var underbar, men ingen häst som passade för banan utan han var en skogsmulle för hobbyridning. Hösten efter vi lämnat tillbaka honom så köpte vi en islandshäst, Ofeigur, tjurig och en vilja av stål och oerhöt flockbunden. Men han hade sina stunder och jag gick kurser med han med stora framgångar, när jag hade haft honom ett år började jag ändå känna att vi inte var rätt för varandra och att det skulle vara bäst för båda två att fortsätta på olika håll. Men jag döljde det och tänkte att det bara var en svacka. Men så, för ett tag sen kände jag att det inte längre gick, skulle vi ta oss någonstans i livet var vi tvungna att gå skiljda vägar det tog i hjärtat men det var bäst och vips var han ute på annons. Sen satt vi och tittade på annonser och såg en halvbloda/arab korsning som hon ville byta mot en islandshäst. Och bara några veckor senare var det klart, vi hade tagit Leo til Stensele och Ofeigur stod nu mera i Tvärålund. Leo var en dröm, den där hästen som man bara drömmer om. Allt var perfekt, Ofeigur trivdes, och Leo hade aklimatiserat sig och trivdes bra han med.
Men då hände något tragiskt, Ofeigur fick akut fång och efter två veckors behandling så var avlivning det som skulle vara bäst för honom. Och så fick han somna in, och slapp smärta och ett osäkert liv.
Och där står jag idag, Leo är fortfarande kvar i stensele. Och det kommer väl mest troligt förbli så, men än tillhör han Natali.



Terry och jag, för X antal år sen.


Jag och Ofeigur, kurs med Carina.


Ofeigurs minnesbild.