2013-02-24 / 20:36:51
Framgång/Motgång

Ja, det är helt otroligt, men idag är det ett helt år sedan vi rullade in på stallplanen med Leo i transporten. Just då var väl känslorna lite blandade då jag hade lämnat bort min vita lilla ögonsten. Men Leo var det jag sökte efter, något större, något med kapacitet till at gå långt och något yngre. Jag är väl egentligen kanske ingen islandshästryttare, då jag tycker att känslan att sitta upp på något som är högre än en själv är en otrolig känsla.
   När jag provred Leo så visste jag att det var han jag ville ha, han var lätt att rida, drog låg inte på på tyglarna utan var lätt i munnen. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt var en dans på rosor, de första veckorna började jag faktiskt tvivla litegrann, han dansade hela tiden runt i stallgången, vägrade stå stilla, stressade upp och lyssnade inte alls. I ridningen så funkade det ändå bra, förutom att ibland så drog han iväg i galoppen. Han var inte alls den Leo jag träffat först. Men jag kände att de skulle ge med sig, att han behövde lite tid. Då skulle han bli som han var. Han var bara tvungen att acklimatisera sig. Det tog några veckor, men sen släppte allt och han var nu tillfreds med tillvaron och såg ut att trivas riktigt bra.
   Han var lugn att hantera, han var lugn att rida och lyssnade bra på det jag bad om. Ridningen fungerade bra, men jag kände att han hade svårt att länga sig, vilket gjorde det svårt att få honom att bygga muskler. Han ville aldrig släppa bakbenen och sträcka ut. Vi fick tips om att byta sadel då sadeln han hade klämde. Vi tog dit en sadelprovare och det visade sig att han hade spänningar i ryggen. Så sadelbyte var ett måste. Vi bytte sadel, utan något speciellt resultat. Så när det var dags för sommarbete så la jag ridningen åt sidan i drygt två veckor, och körde enbart markarbete. Vilket fungerade bra.  Så jag började lägga in några ridpass också. Vi det här laget hade han musklat på sig på framdelen, men bakdelen såg fortfarande likadan ut. Vi var därför tvungna byta sadel än en gång. Men han fortsatte bygg framdelen, så efter ett tag var det bara att byta,- igen. Det blev en wintec sadel, med utbytbara järn, vilken jag rider med idag. Men bakdelen ville inte släppa fortfarande, jag blev lite smått orolig att något var fel. Men i slutet av sommarbetet bestämde jag mig att börja om helt från början, skritta. Släppa allt annat, bara skritta. För i skritten längde han sig och kunde inte springa ifrån arbetet. Efter ca. 1,5 månad med bara skritt så tänkte jag prova traven. Och vilket steg! Skritten hade gett ett enormt reslutat, bakdelen började jobba och han började muskla på sig även där. Så då kunde vi äntligen börja träna på riktigt. Och vi började utvecklas tillsammans på riktigt. Finns ingen häst som lärt mig så mycket som han har gjort. Han må vara ung och rätt oerfaren, så han har kanske inte lärt mig att hoppa de högsta hindren, eller göra de finaste skänkelvikningarna. Han har lärt mig så mycket mer, han har lärt mig att framgångarna är framgångar på riktigt, om man nått dem tillsammans.
   Leo har utvecklats väldigt mycket i både kropp, huvud och ridning. Och resan till den utvecklingen har varit underbar med honom även om det vissa dagar känts jobbigt och krävt både svett och tårar så står jag här med honom idag, och kan säga att jag är stolt över honom och hans arbete som han gjort för mig, med mig. Han är ingen busig unghäst, han har vuxit till sig, mognat på sig och blivit en ståtlig häst med en arbetsvilja utom denna värld, en på miljonen, verkligen.
  Visst är jag stolt över hans arbete inom ridningen och hanteringen. Men det som är den största framgången under vår resa, iaf för mig, det är lastningen. Det tog ett bra tag innan jag vågade t tag i det på riktigt, jag var tvungen veta att han litade på mig innan. Lastningen anser jag inte längre vara något problem. Han är aldrig stressad när det kommer till lastningen. Inte en enda stegring har det blivit under våra lastträningar, allt har vi tagit lugnt och metodiskt, nu är transporten mer något som lockar hans nyfikenhet. Sedan så var vår första tävling tillsammans något som kommer leva kvar länge, känslan var otroligt härlig. Att nolla vår första runda och enbart ett nedslag på andra satt som pricken över i:et på självförtroendet.
I andras ögon är Leo bara en vanlig häst, en bland tusentals. Men för mig kommer han alltid att vara speciell.

Första bilden på jag och Leo:

 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0